Min Blogg

Jobbig dag men solsken i skogen.

Inte ett ljud från Aftonbladet.

Antingen så hardom inte läst mitt mail. Eller så har dom läst men inte hunnit svara eller så har dom läst men tycker inte att det är ngt intressant.

Själv har jag haft en djävulusik dag. Ont som bara den. Axeln som varit rätt lugn ett tag har börjat bråka. Whiplashen är bråkig. Förmodligen på grund av att jag får göra allt hushållsarbete själv. Barnen har varit gulliga och hjälpt till så mycket dom kunnat. Men dom har varit borta också och då är jag ensam med allt.

Jossan var gullig och tog båda hundarna. Med tanke på hennes handikapp och allt så gör hon det skitbra! Hon tar båda hundarna och jobbar med dom så att dom inte ska dra i kopplet. Hon var nog ute i en timma. Dom hade träffat ett par hundar men mina hudnar hade uppfört sig perfekt. Inget skällande eller svammel. Vilken duktig tjej jag har!

Nu sk ajag njuta av kvällen. Alla hushållssysslorna är klara för idag. Hundarna har fått vara ute på sista prommisen i tid i dag och jag kan koppla av. Det känns så skönt. hela veckan har varit upp och ner. emn jag tror att bara jag kommer in i rutinerna så kommer det att funka till slut.

Jag måste göra en bekännelse också. Jag har kört bil påverkad av morfin! Jag tog mina mediciner i morse och sen for jag iväg med två av döttrarna som skulle med bussen till luleå. När jag körde kom jag på att jag får ju inte köra. Men då var det ju redan försent. När jag får det stressigt så funkar itne skallen. och det gjorde den inte nu heller...

Men vad ska jag göra? Ska barnen måsta vara hemma på grund av att jag ska få vara något så när värkfri?

Hur gör dom som är ensamstående och har ungefär samma situation som mig? Är det någon jag beundrar så är det alla dessa ensamstående som har liknande besvär som mig och som tar sig genom vardagen dag efter dag.

Jag tog mig en skön skogsprommis idag. Solen sken och det var faktiskt varmt fast det var -8 grader. Vi var nog ute i över en och en halv timme. Så skönt! Jag fick mig lite mer energi och orkade faktiskt tvätta lite extra maskeiner också. Måste bara få bort denna förbenade tvätthög.

Aftonbladet...

Jag har nyss skrivit till aftonbladet om vår familjs situation. Jag har även tagit upp om de familjer som splittras på grund av jobb som de måste ta långt bort från sin familj. Alla kan ju inte flytta med. Det finns ju de som har en partner som har ett bra jobb.

Ska man tvingas säga upp sitt jobb på grund av att ens partner ska flytta till en annan stad långt bort och fpått ett jobb? eller ska man skiljas?
Det är ju faktiskt så att alla jobb lönar sig inte. Det blir dyrt att pendla för att få vara nära sin familj och sina vänner.

Idag är det min andra dag som gräsänka... Jag kan lungt säga att det har inte varit någon bra dag. Jag saknar min man. Jag saknar honom fruktansvärt mycket! Jag vill leva med honom. Men ingen hör mina rop... Ialla fall ingen som kan hjälpa mig hör mig.

Min man har flyttat från mig.

Vet ni vart Övertorneå ligger? De som bor i piteå kanske vet att det är dryga 21 mil dit. Rätt långt om man har sin äkta hälft där...
Japp ni läste rätt. Min man bor där nu. Det känns svårt. Jag hade hellre haft honom hos mig och jag vet att han vill vara hos mig. Men se det går inte!

Arbetsförmedligen tycker att min man ska gå en utbildning i Övertorneå. Han ska nämligen bli automationstekniker! Inte för att det säkert ger jobb utan för att han bara ska det.
Jag vet att AF måste rätta sig efter vad regeringen hittar på. Och hitta på det kan dom! Så min knäpp på nosen är inte AF utan regeringen.

Det är alltså bestämt att min man ska bo i Övertorneå och gå en utbildning han absolut inte är intresserad av och som inte garanterar ngt jobb...

Jag ska bo här i Piteå ensam med mina tre barn, två hundar och en katt. Jag ska själv sköta om huset, bilen gå på alla föräldramöten, utvecklignssamtal, ta hand om sjuka barn, ha all kontakt med handikappomsorgen, särskolan, sköta allt det ekonomiska, städning, tvätt, snöskottning, handling, skjutsa och hämta barn, läxor osv...
Jag förväntas klara av det själv även om jag inte kan köra bil på grund av all värk och mediciner jag äter. Just nu så är jag nerkörd av allt som har varit runtomkring det här. Det känns verkligen i kroppen och knoppen.

Efter att ha levt tillsammans med min man i dryga 20 år så får jag inte det.

Någon annan har bestämt det.
Någon annan har beslutat att jag ska leva utan min man utan att ha frågat MIG om det först?
Någon annan har bestämt att min man MÅSTE gå en utbildning han INTE är intresserad av!
Någon annan har bestämt att han ska bo så långt borta från mig utan att kunna hjälpa mig när jag behöver det. Någon annan har bestämt att min man och jag får inte leva tillsammans i exakt 54 veckor...
Någon annan har bestämt att när jag är riktigt, riktigt dålig inte kommer att kunna klara av allt det som det förväntas att en förälder ska klara av...

Jag ahr inga rättigheter. Jag får ingen hjälp förutom från hemtjänsten. Men vi har inte råd med den även om vi får göra 50% avdrag. det hjälper inte för vår ekonomi är ändå så dålig att vi går nästan back varje månad. vissa månader går vi back också...

Alla dessa tankar gör att jag leds till funderingar hur det går för andra som är i ungefär samma situation som mig? Eller de som har det ännu svårare? Hur gör dom? Hur klarar dom sig?

ok. det är bara ett år. emn det gör så ONT i mig att inte få leva med min man. Jag har inte valt det utan någon annan har bestämt det över mitt huvud. Var finns mina rättigheter som människa?

Jag tröstar mig med att jag har vänner som kan ställa upp. Men dom kan knappast ställa upp på mig som min man gör. Jag kan inte förvänta mig att de ska skjutsa mina barn när inte jag kan det osv... Jag kan inte bruka deras hjälpsamhet hur som helst. Dom har ju också sina egna liv med arbeten, familj osv...

Mina barn har fått ett arbetsschema. Dom måste hjälpa till ännu mer. Men dom har ju skola, läxor och annat som dom måste göra. Dom är ju barn och måste också få vara det. Jag kan ju inte heller ha dom att skjutsa mig när jag måste ta mig med bilen någonstans.
Idag har min mamma som är 74 år fått sljutsa mig på affären. Hon behöver hjälp av rullator för att kunna ta sig fram obehindrat på stadens gator. Fatta va?
Jag är 38 år och min mamma måste hjälpa mig. Just nu känns det väldigt förnedrade för mig. Det är tungt att vara beroende av sin man. Men ännu tyngre av att vara beroende av sin mamma vid min ålder.

Min man får faktiskt komma hem någon gång då och då. Han får reseersättning för en gång i månaden. Vi har itne räd med att han reser hem utöver det. Även om han får lite extra pengar för att bo borta så räcker inte pengarna. För det blir en fördyrning när man bor på två ställen. Det blir ändå dubbla matkonton osv.

Jag vill ha min man tillbaka. Jag är gift med honom och älskar honom oerhört mycket. Någon har tagit honom och jag tror att någon heter Regeringen.

Hur länge ska man orka slåss mot väderkvarnar? Hur länge ska man orka vara människa?

Visst. det finns dom som har det ännu svårare än mig. men det här är min verklighet och jag har så väldigt mycket svårt bakom mig. Ska det aldrig ta slut? Ska man aldrig få lite lugn och ro i sitt liv? Eller är det när man dör man ska få det? Först då?

Jaja.. Jag får kämpa på ett tag till... Få se hur det går. Jag tar en dag i taget. ett steg i taget...

Tur jag har mina hundar som kan ge mig lite utrymme och låta mig få en stund för mig själv ute i skogen. Lite frisk luft och motion dör jag inte av. Tack o lov. Och det ästa av allt. regeringen kan inte ta av mig mina hundar som dom gjort med min man... Inte ännu ialla fall. Dom får jag ialla fall behålla!


SCHLUT KLAGAT!

Här kommer det några bilder från Övertorneå.


Övertorneås kyrka. Jättevacker!





Lite bilder från tefans studentlya. Han bor i Avasaxa. Alltså i Finland men studerar i Sverige... 
Dörren till höger är dörren som leder ut till korridoren. Sen har han en garderob, kyl/frys och micro... Dörren till vänster är hans toa med dusch.



Bänken bakom toadörren är hans skafferi.





Sängen och fönstret. Han ahr en fin utsikt mot Torneälv. Om man nu kan ta bort alla bilar som står framför fönstret. ;O)




Nyrenoverad toa. Ialla fall kaklet är nytt. Inga lister i taket och inga hängare för handduken. men ren kan min man ialla fall hålla sig och skita kan han också göra. Man ska inte klaga! ;O)




Rummet han hyr luktar gammal frityrolja och gammalt matos. Han bor under en pub. Men han bor billigt. 1600 i månaden för ett sådant här rum. Fast inte vet jag... Jag hade inte velat bo så där. Jag skulle vilja bo hemma. ;O)

Kines bortsprungen på Pitholmsheden!

Ja! Rubriken är sann! I går så kom en granne över och undrade om Gaija kunde spåra. Givetvis! Så vi for ut till Pitholmsskogen och där träffade vi en tjej. En mycket ledsen och bedrövad tjej. Hennes Kinesiska nakenhund hade sprungit bort dagen före vid tovltiden på dagen... Nu var klockan halv elva. Nästan ett dygn har denna lilla hund med tunn päls och liten kropp varit försvunnen. Under natten hade det varit minusgrader och när vi kom till mötesplatsen så började snöa också. Dåliga odd måste jag tyvärr säga... tjejn hade under eftermiddagen i går spårat med en kompis hund och jag tog upp spåret. Gaija spårade på väldigt bra. Alltså ett så gammalt spår har vi aldrig provat på... Hon spårade som den gudinna hon är! Terrängen vi spårade i växlade från skog till äng till myr och tät sly. Det var också blött överallt och isigt. Inte någon höjdarterräng alltså. Väldigt tungått. För en liten lätt hund har det nog inte varit speciellt svårt att springa då gräset och isen höll för henne. men inte för oss. Till slut så kom vi till en bäck och då gick "kines tjejen" tillbaka för att möta upp fler hudnar. Jag var inte speciellt glad. AJg ahde velat ha ehnne med hela vägen ifall vi skulle hitta hunden. Hudnen hade blivit skrämd av en dobberman och skulle förmodligen behöva få träffa sin matte istället för en främmling med en svartaktig hund. Men hon ville inte lyssna. Efterdet sket sig allt. Gaija fortsatte spåra och vi klev över bäcken och hon tog upp spåret på en gång. Jag har ju låtit henne spåra vid och över bäckar förut så hon gick på ren rutin. Plötsligt mitt där Gaija spårade så kom det ett par med två reisen. Mitt där vi spårade! BIG misstake! Gaija tappade spåret då dom stod precis där hon gick. Paret hävdade att deras hudnar skulle gå i solfjäderform och leta upp spåret. Alltså vi hade ju spåret. Men dom ville inte lyssna. tyvärr. Jag tycker det är hemskt synd att man inte kan lyssna och att man måste vara så snabb på att få sin egen hund ut i sopåret. JAg försökte förklara att vi kunde byta av varandra. Att min hund som redan hade rätt spår i nosen fick fortsätta och när hon började bli trött så kunde nästa hund ta över spåret. Att dom skulle följa med bakom. Men näää... Det ville dom inte lyssna på utan dom började prata om uppletande? Jag fattade faktiskt inte vad dom pratade om! Så dom fiortsatte gå före mig efter spåret som gaija hade fått upp. Jag förskte få Gaija att hitta spåret men det var kört tydligen. Ialla fall en bit. Plötsligt far hennes nos ner och vi är på G igen! Spåret går längst vägen ner miot Timviken och där finns det sommarstugor. min tanke var att kinesen hade sprungit efter vägen och trott att det var vägen hem? Och mysket riktigt. En jägare hade sett ngt vitt. en hare? En hund? Nere vid stugorna. Han va där nere när vi kom dit. Då blev det Kaos! Gaija hade spårat hela vägen ner till stugan. Men där var det nu fullt av folk. En boxer, stövaren med jägaren och två Risesen som sprang omkring på sommarstugetomten. Hade jag varit en liten rädd Kines så hade synen av alla hundar varit skrämmande! Alla spred ut sim i skogen och började ropa också... Ropa och vissla... Helt lönlöst. Jag insåg att om jag skulle få upp ett bra spår så skulle vi inte vara mitt inne i virrvarret av hundar och människor som letade. Så jag gick ut genom virrvarret i skogen och sen gjorde ajg en vinkel rakt ner mot havet. Jägaren ahde nämligen sett hunden springa längst med stranden och in i skogen. Plötsligt så får Gaija upp ett spår! Ingen hade gått där utan alla hade hållit sig i närheten av stugorna. Så ajg lät Gaija ta upp spåret. Hon hade samma intensitet som vid dom andra två gångerna hon spårade. Vi följde en obefintlig stig och fortsatte längst havet fast ca 30 innåt i skogen. Blött och eländigt. Efter ca tre kilometer så kom vi till en myr. Där satte sig Gaija och drack. Sen tittade hon på mig och jag beslutade att avsluta spåret. Jag markerade platsen och gick tillbaka. Väl framme igen vid sommarstugorna var det tyst. Alla hade gått tillbaka. Ca två kilometer. Jag gick tyst förbi stugorna och tänkte att om hon låg och tryckte under ngn av stugorna så kanske vi inte var så skrämmande. Men ajg tänkte också att hudnen var itne där... Vi hade följt ett spår... Väl framme vid mötesplatsen så var bara "Kines tjejen" och hennes kompis kvar. Jag pratade en stund med dom medans Stefan fick springa in i skogen. Min tanke var att Gaija som jobbat så hårt skulle få äntligen hitta ngt. JAg tyckte att "Kinestjejen" skule försöka få tag på sommarstugeägarna spå att dom kunde låsa upp bommarna och kunna köra ner till stugan. Om Kineshunden hörde bilen kanske hon skulle komma fram....? Dom skulle göra så... Jag lät Gaija spåra upp Stefan och det var en mycket nöjd gaija somkom tillbaka med en liiiten pinne i munnen! Härligt! Sen for vi trötta, kalla och blöt hem. Mina tankar kring denna hudn som sprungit bort i en kall, blöt, snårig och mörk skog är att den med stor sannolikhet inte finns mer i livet. Det gör ont att tänka så. men sunda förnuftet säger att bara chocken att tappa bort sig, Kylan och blötan gör att hunden inte klarar sig länge. Sen finns det gott om räv i området. Det finns även björn. Nu i skrivande stund ska jag bege mig dit igen med gaija. Men spårar gör vi inte... Jag ska höra med dom om hudnen är hittad. Är den inte det så ska jag be dom ta kontakt med tidning och radio. kanske någon har sett ngt? För hur det än är... Man vill nog hitta sin lilla vän. Levande eller död. Det spelar ingen roll, bara man vet vad som hänt. Gaija då? Ja hon spårade drygt fem kilometer. Spår som blev avbrutna, spår som var dygns gammla och färska spår. Men förmodilgen så hade hon samma spår hela tiden. Hon hade samma intensitet varje gång hon tog upp spåret. Hon hade lika gärna kunan göra som dom andra hundarna. Spåra upp varandra. Men det gjorde hon inte! Hon letade det spår hon först hade följt. Varje gång! Vilken tjej jag har! man kan nog skryta över sina hudnar hur duktiga dom är på viltspår och dyligt. Men jag vet att jag ahr en spårsäker hund och jag känner henne så pass väl att hon följer det spår hon börjat med. OCh jag vet också numera att hon har ett speciellt sätt varje gång hon hittar rätt spår. Min duktiga tjej!

Ny bil!

Jag spar inte på krutet som ngn sa till mig. Jag har hittat en ny bil! Den är två år nyare och en V70 turbo automat! Weeeehhh! Färddator, lullull och en massa andra grejs! På måndag gör vi affär! Vi slipper hyrbil som man inte får ha hund i... Vi slipper låna andras bilar. En egen BIL!
Försäkringsbolaget har varit oerhört snabba på att reglera vårat ärende. Så nu är det också klart. Så om tre bankdagar så har vi pengarna för vår älskade lilla pärla. Fast ajg saknar vår bil... Den var min trotjänare... Följeslagare. Den hängde med i vått och torrt. Men nu får den vila i frid.

Hoppas att reservdelarna ska göra andra otursförföljda bilägare glada. Alltså alla delar som går att använda. De som inte går att använda är ju de väl inrökta delarna.

Nu behöver vi en bur till vår nya pärla. Jag har bestämt mig. Inga grindar utan en bur ska vi ha. En säker och bra bur till våra två små troll. Jag funderar också på att skaffa mig en brandvarnare. Och jag ska även skaffa mig en.... BRANDSLÄCKARE! Även om man blåser ur en släckare på ngn sekund så kan det faktiskt förhindra att bilen blir övertänd och att man inte tar sig ur eller får ut sina medresenärer.

Ingen mer brand i bilen. Det har jag bestämt mig för!

Så på måndag kommer jag att frässa omkring i min nya bil. Jag har nya dekaler med schäfer också som ska sättas upp.
Vi ahr även polisanmält stölden av våra insatser till extraljusen... Fattar inte vad folk tänker med... Idioter!

Hurra! Snart V70 turbo ägare!

I morgon är det kennelträff som gäller. Gaija ska få sig en genomkörare i lydnad och uppletande. Jag ska nog satsa mest på uppletandet. Där behöver jag hjälp och stöttning. Jag är uuuuur dålig på sånt! Lilla fluffmonstret ska också få hänga med. Lite socialisering kan vara på plats.


Jag måste också gå igenom mina träningsgrejjer också. Väskan låg i bilen så jag undrar om dom är så trevliga att använda? Jag har då helt glömt bort dom. Man har ju liksom haft tankarna på annat håll. Jag ska då byta väska ialla fall. Hittade en sprillans oanvänd väska i klädkammaren häromdagen då ajg städade ur den. Så den ska jag ta. Även om ena dottern blir sur... Hon använder ju den inte så.

Näpp! Nu ska man i säng och sova! Det blir en "roligdag" som Gaija säger... =O) OCh det kan vi behöva mitt i all bedrövelse med branden och annat som också har hänt...

Tjingeling! =O)

Min bil brann!

Igårkväll efter en träningspass med Sofia (hon ska tävla på söndag) så for jag glatt hem. Jag hade bara Gaija med mig... Plötsligt börjar det lukta konstigt i bilen... Och sekunden efter börjar det välla upp rök från framsätet!

JÖSSES!!! BILEN BRANN!

Jag var mitt inne i rondellen nedanför lassarettet. Så jag kämpade mig genom rondellen och lyckades stänga bilen och all el innan jag hann fram till vägkanten. Erfarenheten säger mig att man ska slå av motorn och slen så fort som möjligt om det är en brand som har med elsystemet att göra. Vi har haft en elbrand i båten...
Väl stannades så rusade jag ut ur bilen. Under de få sekunder det tog mig att springa runt bilen hann bilen bli rökfylld. Jag lyckades få ut Gaija som stod där med stooora ögon. Tillsammans sprang vi till Statoil. Jag satte henne utanför affären och rusade in. Ropade att min bil brann och att dom skulle larma brandkåren!

När jag kikade ut mot bilen så såg jag flammor inne i bilen. Jag gick tillbaka till bilen med gaija och det var en folksammling där. En del var oroliga att det fanns kvar ngn där inne. OCh andra vile vädra ut röken.. Vädra ut röken? Det BRANN ju! Öppnar man dörrarna så matar man elden med syre! Så jag röt åt dom att stänga dörren!

Till slut kom brandkåren. Det kändes som evigheter... Dom behövde inte släcka ngt i bilen utan den hade slocknat av sig själv. Tack vare att jag haft dörrarna stängda. Men skadorna blev rätt omfattande ändå. En rökdykare (en tjej!) tog ut min träningsväska och mina regnbyxor och lite annat hon hittade där bak. Tusen heder för henne!

Hela förarsätet, ratten delar av instrumentpanelen, dörren på vänster sida och taket är svårt brandskadade. Hela bilen är rökskadad och sotig.

Så nu måste vi ha oss en ny bil. *snyft* Min älskade lilla röda pärla med bromsvarnare!

En av brandmännen berömde min rådiga insats och att jag var så snabb. För det går fort när elden fått fäste! Jag satt ju rakt på eldhärden. Tala om eld i baken!
Jag såg eldslågor mellan fötterna när jag klev ut. Jösses! Jag spang nog 50 meter på bättre än världsmästaretid! Har aldrig i mitt liv sprunigt så fort! Jag lyckades rammla också så nu har jag ett svullet knä. Jag kommer ihåg att jag liksom slog hårt i marken men att jag liskolm lyfte upp mig själv hur snabbt som helst.

Sen fick jag en massa berömm från både polis och brandkår. För vad? Jo för Gaija! Hon var ett praktexemplar i lydnad! Hon låg på plats medans brandkåren och polisen härjade runt. Folksammling, sirener och rök överallt. Hon behöll lugnet och var så otroligt DUKTIG! Polisen frågade om hunden blivit rädd. näää.. Jag tror inte det. Hon visar då ingen rädsla för bilen och allt runt omkring. Tyckte jag. Ja hon var då mig en riktigt miljöstark hund tyckte en av poliserna. Och en brandman tyckte att hon var sååå lugn och fin! Min lilla tjej!

Men tänk.. tänk om... Tänk om jag inte hade kunnat få ut Gaija? Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det! Min lilla underbara tjej!

Och vilken tur att jag inte hade med mig Exzena! Och alla barnen och att vi inte var ute på E4an. En brandman sa att ju fortare man kör desto mer brinner det på grund av att bilen får lufttillförsel. Jag hade tur. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag och Gaija mår bra idag och har inga men efter händelsen. Förutom att jag har ett svullet och ömt knä då... Men det är petistesser...

Gummibåtsupptagaredagen.

Ute är det ruskigt höstligt. Inget väder man ger sig ut i utan att ha vattentäta kläder. Idag skulle Stefan haft på sig dykardräkt. Och här kommer en liten beskrivning varför...

Varje gång vi gör något med våra båtar så händer det något. Vi är vana men för en helt normal person så skulle det innebära en mångd olika saker och känslor. Som tex fasa, hysterisk glädje, modfällhet, sorg, gapskratt och en mängd andra saker. Listan kan göras lång. Men vi är vana. Så pass vana att vi tycker det heeelt normalt!

Idag skulle vår gummibåt upp hur havet. Den stora båten har vi fått upp. De enda missödena vi haft är att en kylarslang exploderat. Igen. Men det gick att laga och sen kokade bara motorn två gånger efter det. Alltså explosition och två kokningar påå färden från Renöhamn till Munksund. Den färden tog ca fyra timmar för Stefan. Och så idag var då gummibåtsupplockaredagen.
Vi hade munderat oss i rejäla regnkläder och verktyg för att kunna plocka upp gumibåten. Det är enkelt. Man tar loss låset som sitter på motorn, tar loss motorn och lyfter upp den på land och sen tar man upp gummibåten och pyser ut luften. Sen viker man ihop båten och lägger in allt i bilen. Kan ta en timme ca.

För oss tog det fyra timmar. Igen.

Först tog Stefan bort låset. Det var lungt. Jag tappade inte ngn viktig skruv i havet eller så... Sen skulle Stefan lyfta bort motorn. Man han insåg att gummibåten kanske skulle ha legat med aktern mot bryggan för att underlätta lyftet. Sagt och gjort. Stefan knyter loss gumibåten. Samtidigt som han knyter loss så flipprar båten till. Det är halkigt. Stefan och båten kantrar långsamt över och till slut står Stefan på sjöbotten med båten över sig. Upp och ner.

Det kom konstiga läten från gummibåten. JAg tror det var lite kallt. Stefan försökte ,med vatten upp till axlarna, vända på båten. Vilket inte var speciellt lätt. Jag föreslog att hankanske skulle komma upp dit det inte var så djupt? Vilket han också tyckte. Så när han väl klafsat sig upp närmare land så lyckades vi vända båten. Sen fick vi raskt bege oss hem för klädbyte och hämta bensintanken. Stefan ville nämligen starta motron och se så den inte drunknat. Motron har drunknat. Den startade inte. Däremot fick vi bensin lite här och var på oss och på gummibåten.

Nog surrat om gummibåten. Vi ska utföra operation motorräddning i morgon.

Vår underbara lilla Zena då... Hon håller fortfarande på att utvecklas till en helt underbar liten tjej. en tjej som inte är rädd för att kaxa upp sig mot storsyrran Gaija. Om Gaija säger ifrån så kan Zena skälla tillbaka. Men hon vet nog ändå vart skåpet ska stå när det verkligen gäller.

Att klippa klorna går också som smort. Även om hon är vaken så går det utmärkt att klippa dom. Hon är nyfiken på klotången men tycker itne att det rä mycket att bry sig om. Desto trevligare är det ifall husse Stefan myser med henne under klippningen.

I torsdags kom Marianne förbi med Syrrorna Exza och Exzi. Det blev en snabb busstund ute på gräsmattan och sen fick även Zmilla komma och mysa med dom. Zmilla och Zena kände igen varandra på en gång. Det var ett kärt återseende! Däremot så var det lite smågnabb mellan syrrorna. Dom har heta känslor syskonen!


Vackra lilla Exza.





Exza och Exzena i solnedgång...




Exza och Exzi tycker att dom ska leka med barna.





*phu* Alla tre syskonen på en och samma bild! Inte lätt att ta kort på dessa tre busmonster!




Jag är en vampyyyyyr! Kan man bli rädd? Näe...





Bästa sovplatsen. Förutom buren nere i sovrummet då förståss...




Trött efter kloklippningen. Myspys på hög nivå! Jag tror inte man hittar ngn schäfervalp som är mycket sötare än så här...




Snyggöronen.





Hmmm... Nyss kampade som med bitstocken. Nu ligger de och vilar ut. Bara för att ajg gick och hämtade kameran. Typiskt!

Vackra Gaija med snällögonen...

Satt och tittade på Gaijas ögon på bilden i går kväll. Hon har så snälla ögon... Man säger att mankan se själen i ögonen... Gaija går djupt in i min själ. Hon är en levande varelse som nått in i mitt innersta i hjärtat! Med sin otroliga charmiga snällhet vinner hon också många andras hjärtan. Alla som lär känna henne blir själva berörda av henne. Hon är en hund som berör och blir berörd. Ngt sådant har jag faktiskt aldrig träffat på förut. Visst... Mina andra hundar har varit helt underbara också.

Men Gaija är speciell. Hennes blick borrar sig inte in i en. Hennes blick glider mjukt in i ens innersta. Man glömmer inte hennes blick då hon väligt och snällt tittar på en. Vill man lära känna Gaija så ska man se hennes ögon. Då vet man.

I veckan fick jag äran att bo hos min nya kennel. Jag fick även ha med mig gaija. Hur många får det? Kennelpappa kom ner med Exzena och lät Gaija få titta på henne. Det var då jag uppmärksammade Gaijas ögon. I samma stund som hon såg valpen vidgades ögonen. Dom blev stora som tefat. Inte av skräck utan av förundran och hänförelse!Hon luktade försiktigt på valpen och sen tittade hon bara. Blicken blev så varm... Hon upplede med stor säker het en hel del känslor. Allt spegaldes i ögonen. Synd att jag inte kunde filma henne. För hennes uttryck var obeskrivbar.

Titta på hennes ögon.. Ni ser med stor säkerhet samma sak i era egna hudnars ögon. Fyllda med kärlem och värme. bara för er!

Valphälsningar från valplådan!

Exzena hälsar till alla och berättar att hon numera har kommit  på ett sätt att  ta sig ur valplådan. Envis är hon och hur söt som helst! Idag ska hon och hennes huligansyskon flytta ner till den stora världen. Då ska dom få bo i gästrummet och ha tillgång till kök och gästrum. Nu blir det liv i luckan hos Frostmarkens kennel!

Till veckan ska jag och Stefan fara och hälsa på. Hjälpa till lite med valpskötsel och pussas och gosas och bli bitna! Ska bli hemskans kul faktiskt! Förutom bitandet då....

Nu är det bara fyra veckor kvar tills lilltjejen anländer. Dagarna bara kryper fram... Tur att man har "fri tillgång" till valparna och kan hälsa på dom när man vill! Nästan... ;O)

Schäfervalpar!

Oj... Jag har varit hos min uppfödare på Frostmarkens kennel i två dagar nu... Jag är totalt SÅLD!

På morgnarna vaknar jag med att jag får en liten valp i famnen.. MIN valp! Eller min fodervärdsvalp... Om drygt fyra veckor fårjag ta hem henne. Men nu i dagarna så få jag njuta av att bo hos min uppfödare, ge valpar mat, byta i valplådan, rasta tiken till valparna och PUSSA på valpar!

Att se dom leka är helt underbart. Bara på dessa två dagar har dom börjatgöra små skällljud och dom MORRAR åt varandra när dom leker. Små försök till att springa gör dom också... fast balansen är ju inte så bra... dom tippar oftast åt sidan. Tänderna kommer nu också. Jösses vad fina dom är!

Gaija har fått hälsa på MIN valp. Ni skulle ha sett! Ögonen blev stoooooooooooora! Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra men var sååå försiktig så! Tala om en jätteimpad Gaija!

Jag är väldigt säker på att min lilla Exzina kommer att bli en duktig tjej. Föremålsintresse finns redan.igår fick dom några tygknutar att bita på. det kliar ju förskräckligti munnen på dom. Så då härjades det och busades och kampades. Dryga tre veckor gammla och håller på så... Vad månde det bli av dessa valpar? Och gissa hur söta schäfervalpar är? Weeeeehhhh!